Helt otroligt, 1 prenumerant(er) som tycker mitt svammel är intressant. Jag slår vad om att det är mamma, annars säg hej!
Nu är det bara 6265 st kvar tills jag toppar topplistan, man måste vara possitiv som Jonathan säger haha.

Nån annan som tycker jag värkar vara en kul typ? Lägg till mig här:



Så missar du inte en sekund!

Pappa och Mamma 080809

Eftersom min kamera åkte iväg till Duved är denna bild den enda jag har en så länge från Böllopet. Jag väntar med att skriva om det för att föreviga det tills jag får mina bilder.

Det finns inget underbarare än sport. Att skrikandes få heja fram sitt lag, när hjärtat gör frivolter för att det gått bra. Den totala lyckan.

Jag har aldrig sett på så lite os som under detta os. Men nu ska det bli ändring. Underbara simmning, en fröjd för själen.

Den här reklamen ger mig nackhår och får mig att rysa. Den visar allt som har med glädjen över människan och sporten att göra.



En reklam jag kan se om och om igen...

Jag känner mig sådär lagomt jävla oproduktiv man bara kan göra när man hasar omkring hemma i morognrock och tofflor i röran som kallar ens hem.
Mitt största bekymmer i dagsläget är att föröska välja vilka affärer jag ska få presentkort ifrån (gratisbio). Det säger allt om min sits just nu.

Men jag kan röja på rummet, ta bort det avskavda nagellacket på mina naglar, plocka upp resväskan, skriva en bok, börja plugga, andas, resa, gråta, skratta, se på sex and the city, längta till de två avsnitten av project runway ikväll på 3:an eller försöka få bort de fastbrända pajresterna ifrån plåten.

Tankar som snurrat för länge på repeat i mitt huvuvd har vackert fått lagt sig i dvala längst bak i huvudet. Tankar som brukar få mig att rulla i fosterställning och bara hyperventilera.
Jag grät inte ens idag, första gången på länge länge. Har mina tårar tagit slut?
Honey, jag finns där.

Igår bestämde jag mig för hundrade gången att jag skulle sluta ge efter för mitt sockersug. Nu sitter jag med darrande händer och fantiserar om muffins, godis och apelsinchoklad. Mitt huvud dunkar lite och blodsockret är på väg ned och skriker efter att snabbt höjjas till skyarna igen.

Tänkte igår att om jag ser till att alltid ha hemma äpplen, morötter och likande saker kanske jag kunde käka det när sockerattackerna sätter in som värst. Men eftersom jag inte är hemma utan hos Jonathan får jag vackert sitta och fantisera efter gotta, pga nått jag ställt till med själv.

Jag har nämligen ätit och ätit och vant mig vid att alltid äta socker i allt. Jag älskar kakor, godis, bullar, cola och allt annat gott. Men nångång måste det ta slut. Att försöka vänja sig av att inte konsumera detta varje dag.

Men hur lyckas man med det?

Grattis HONEY!

Inte mycket fick jag för att jag ställde klockan innan 7. Läkaren ville inte ge mig fler kortisonsprutor eftersom min inflammation rör på sig. Då kommer jag ha lika ont om 2 månader fast på en nytt ställe.

Så det som gäller är att jag ska till sjukgymnasten igen. Problemet är att alla är på semester. Jag får äta voltaren tills de är tillbaka om två veckor som är smärtlindrande. Jag hoppas jag kan få långvarig hjälp nu.

I mitt kök pågår det saker som än så länge ser ut att bli lyckat, resultatet kommer ikväll. Lite nervös är jag faktis. Om jag inte ska svamla mer så är det lika bra gå dit ut och fortsätta.

Dagens roliga är dock att JAG ringde och väckte två personer som annars alltid går upp före mig haha.
Jonathan har dåligt inflytande på mig, för när jag pratat med läkarn var kl 8.30 och det kändes onödigt att gå och lägga sig igen, huva,

Somnade visst framför tvn. Vart kommer tröttheten ifrån? Skulle vara förståligt om jag jobbad eom dagarna, men 2.5 månaders ledighet har inte gjort mig mycket piggare. Bara mer inspirerad att plugga, någonting possitivt iafl.

Min vänstra hand strejkar totalt igen. Fick kortisonspruta för kanske 1-2 månader sedan mot min muskelfäste inflammation som nu har kommit tillbaka. Jobbigt att inte kunna använda bägge händerna, för varje gång jag rör vänsterhand så känns det som en kniv som rör omkring.
Så imorgon är det jag som ringer vårdcentralen och försöker övertyga dem om att jag är ett akutfall, det tyckte de inte förra gången. Att man inte kunnat använda handen på 2 månader = inte akut, man kan gå med det ett tag till tycker dem. Funderar om de kommer skriva i min jounrnal igen "arg patient ringer in och vill ha tid".

Nu orkar jag inte skriva mer... det gör för ont. I morgon kommer honey hem!

Enligt smhi ska det vara strålande sol och över 10 grader.

Just nu utanför mitt fönster är det mulet, mulet och åter mulet + att det tok blåser. Vart är den lovade solen?

Nu ska jag och mamma kila ned på stan för att beställa ring till henne. Nu är det inte ens en månad kvar till bröllopet. Efter 20 år tillsammans så gör de äntligen slag i saken. Fast pappa tycker vi ska köra på en knderägg ring istället. I hans huvud kostar ringar fortfarande kring 200-500kr som när de förlovade sig. Han höll på att få en smärre hjärtattack när vi hittade en jätte fin ring för y n k a 4500kr.

Btw om nån vill fria till mig har min mor stenkoll på vad jag gillar blink blink.


Den här blir det nog til mamma

Åh kan inte låta bli att följa spektaklet på aftonbladets hemsida som pågår just nu i sthlm. Kan knappt förstå att det är mindre än två veckor kvar tills jag står där själv. Det var ju i november förra året som biljetterna köptes och snart är det dags. Jag kan knappt vänta...

Det känns så fruktansvärt tråkigt att serige njuter av sol och värme medan vi som sitter här i jämtland har haft två veckor sammanlagt fint denna sommar.

Jag sitter i fleecetröja och ser på medan höst/vinter katalogerna kommer ut och inser att snart är sommaren över. Vilken sommar? Jag är väldigt väderberoende, jag behöver värme och sol för att må bra. Nu känner jag hur det kryper mer och mer i mig för varje mulen, renging och svinkalla dagar paserar.

Idag har det haglat, åskat och spö regnat om vart annat. Jippie.
Skulle det råka vara en någorlunda varm dag, trots målnen så är det så mycket svia och knott att det inte går att vara ute utan att bli uppäten.



Så här ser väderkartan alltid ut

Vince har inte riktigt fått ordning på sitt liv, han har ett tråkigt jobb och har aldrig riktigt lyckats bra med ett förhållande. Men hans nya flickvän Jess är faktiskt bättre än de flesta, egentligen förtjänar han inte henne? Och en dag är hon gravid.
Men det är något som känns fel, Vince minns sin första kärlek, Joy, alltför väl. Det var hon som bara försvann utan ett ord till förklaring en dag när de var nitton år. Det enda Vince kunde läsa på lappen hon lämnat som förstörts av regn var: "Jag skäms så..."
Han har aldrig kunnat sluta tänka på Joy och när han inser att hon bara bor några kvarter ifrån honom och är på väg att gifta sig måste han se henne igen. Men när han ser Joy uppklädd och leende på sin bröllopsdag inser Vince att han inte kan klampa in som ett patetiskt spöke från det förflutna. Han ger sig inte till känna.
Joys äktenskap blir dock inte riktigt som hon tänkt sig, hennes omtänksamme make George förvandlas snart till en dominant och mycket svartsjuk man som helst vill hålla henne borta från världen.
Så en dag av en slump springer Vince och Joy på varandra ?
Och den första förälskelsen glömmer man ju aldrig!

Halva boken har jag läst när jag utbrast för Jonahtan: Det har ju inte hänt nått!. Han svarade genast men sluta läsa den då. Men jag sa att det kan jag inte. Jag måste veta hur det går. Dålig är den inte, fast den inte hänt nått. Den får genom sin sockersöta sidor med brokiga personer mig att vilja läsa vidare.

Så jag läser...

Just nu håller massor av varizella zoster virus att käka upp min underläpp. För andra gången på två veckor. Jag är grining, har ont och sjukt less på denna skit. Min underläpp är ungefär dubbelt så stor som överläppen och jag har inte små läppar vanligtvis. Så just nu ser det ut som jag lagt in nått i dem.

Jag har provat vectavir men det är ju helt värdelöst, enligt fass så förkortar den abra sjukdomsiten med max 1 dag. Det gör alltså varken mer eller från. Anti har ajg provat förut och det sög också.
Allstå var jag tvungen att prova något nytt om jag inte skulle skära av min underläpp. Det fick bli coopmeds munsårsplåster. Det kliar inte så förbannat iafl, men eftersom jag inte använt dem från dag ett och de motbildar sårskorpor så ser det lite underligt ut. Problem nr 2 är att tjepen inte täcker hela såret, jippie.

Så nu har jag fått gnälla av mig lite med allt äckligt.

Glöm för allt i världen inte spana in mina klokheter som ska skrivas i denna blogg under peace & love!

Det rullar bara på från alla festivaler i sommar där olika skribenter avlöser varandra.

Jag skulle gissa att 85% av alla blogginlägg idag har ruriken midsommar. Det är en dag som för mig förknippas med att hänfört titta när de vuxna gör iordning midsommarstången. Efter åren gick kunde jag hjälpa till också. Efter lunch samlades alla igen och gjorde upp om vilka som skulle bära vad till den stora samlingsplats där stången sen skulle resas. Efter halva vägen genom byn mötte man upp de från andra sidan byn som också hade knåpat på stången. Man gjorde halva materialet var och tågade sen tillsammans genom byn med spelmän och flaggor. På åkern sen var hela byn med och dansade kring stången och fiskedam och ponnyridning fanns.
Detta utspelade sig i min barndoms by Sävar, 1.5 mil utanför Umeå.

På kvällern åkte jag och min familj ut till havet där min farbror bor och åt middag tillsammans med dem. En lycklig tid och fin tradition. Aldrig fanns supande med i min barndomsminnen. På sin höjd ett glas vin eller öl men aldig några tårdrypande eller hetsiga diskussioner orsakade av alkohol som jag på senare år förstått är vad många andra förknippar med midsommar.

Därför hoppas jag av hela mitt hjärta att det kanske finns fler barn i år som inte behöver uppleva detta än föregående år. Att de vuxna går med gott exempel och rotar in att fest inte behöver betyda alkohol, utan glädje tillsammans med de man väljer att tillbringa sin tid med.

Idag är jag inte längre där jag växte upp, utan jag är i Duved och ska snart iväg med min familj till Fröå gruva. Förhoppningsvis känner jag mig inte allt för malplacerad. Och att Jonathan kan binda mig en krans trots sin hösnuva haha.

Jag gillar traditioner.

En tanke har börjat gro innom mig och den växer dag för dag. Att tatuera in ett par små vingar mellan skulderbladen. Någonting liknande som kelly osbourne har fast mer raka vingar. Jag gillar den rosa färgen men isfl inte så cerise rosa, utan mer matt.



Jag får fundera vidare, isfl blir det vingarna och "carve youre name into my arm" nedanför armvecket på vänster arm. Får se när dagen blir att jag vågar mig in för att märka mig för livet.

Vingarna för mig skulle synbolisera min egen frihet, att jag klarar allt jag vill. Att jag inte ska vara så beroende utav andra utan våga lita på mig själv och mina egna beslut.
Texten är för min uppväxt.

Fast här är min riktiga kärlek...


Jonathan & Jag

Jag hatar att känna mig ensam...

å n g e s t