TV On The Radio - Wolf Like Me

När jag stod i Badhusparken 23.30 den 31/7 och såg TV on The Radio framföra sin låt Wolf like me var jag lycklig. Glädjen över att få höra en favoritlåt live och bara dansa tillsammans med allla andra är rätt oslagbart.
Samma känsla får jag när jag kanske lyckas buda hem ett hett efterlängtad plagg på tradera eller lägga vantarna över det på stan.
Lycka känner jag också när jag klarar en tenta, ser Bolt slå världsrekord på 100m, känner att någon tycker om mig lika mycket som jag tycker om den, när jag får resa som tex Chamonix och bara vara, när jag får sovmorgon, när jag får äta riktigt god mat och såklart, se en rikgigt bra film som Juno.


Juno

No time to cry som sisters of mercy skulle sjunga. Det sammanfattade en från statistiska centralbyrån igår när han ringde ang den undersökning jag är med i om arbetslösheten bland ungdomar. Jag måste nog dra upp snittet rejält där, det blir så påtagligt hur mycket jag igentligen har att göra med två jobb och 100% studietakt samtidigt.
Ofta händer allt så fort att jag bara följer med strömmen i mitt liv, men när jag blir sådär lycklig blir jag oftast väldigt ledsen samtidigt. För det är en pusselbit som fattas i mitt annars rätt kompletta liv, men tyvärr en pusselbit som täcker en stor bit av ordet lycka. Det är som ett svarthål som bara slukar all min energi.

Men som Jonathan säger, bara att gilla läget och blicka framåt, men ibland är det svårt. För jag vill så mycket,