Jobbigt när ångesten gör sig påmind, som igår. När jag känner mig ensammast i hela världen och tårarna bara rinner och jag känner att jag inte har någon att ringa.
Trodde mina ångestattacker hade gått över, var så länge sedan jag haft dem. Men jag skulle gissa att skolan, hemma, kompisar, jonathan borta osv osv är en del i faktorerna som utlöser den igen. Jag är less på att vara less.

Kändes dock bättre igår efter jag gråtit ut för Nicklas i telefonen. En person jag vet jag vågar ringa utan att skrämma bort han. Han står stadigt kvar och det tackar jag för.
Ska möta upp han snart på stan för att få hjälp att bestämma mig vilket par glasögon jag ska beställa förutom de jag redan bestämt mig för. Beslutsångest, men den är dock skönare än min panikångest, när det gör så ont att jag tror hjärtat ska brista.

Nu ska jag vandra vidare på den stig jag ska vandra idag. Får se vart den bär mig.