Jag har just sett på svt play fyra fruar och en man.
Det handlar om en familj ute i irans landsbygd som inte är vad vi skulle kalla en vanlig familj. Familjen består inte av mamma, pappa, barn, barn utan det är pappa, fyra mammor och tjugo st barn.

Fruarna lever ständigt under hotet att duger de inte så skaffar han sig bara en ny fru. Ungefär som när vi tröttnar på en tröja så köper vi en ny.
Allt står mig som betraktare upp i halsen. Jag får svårt att svälja när fru nr fyra berättar att när hon inte ville han skulle ta murbruket hon behövde till sitt hus, så slog han henne med sin käpp och släpade ut henne så att hon fick en spricka på svanskotan. Och hon kan inget annat gör än att be till gud att han bestraffar honnom. Förskilja sig går inte, ingen annan vill ha dem.

Men det är deras vardag som de bygger upp på samma sätt som våran för att stå ut och finna lycka. Det är intressant att se. Samtidigt som jag enbart vill slå Heda, mannen som i sin enfald gnäller på sina fruar att de kostar han pengar, medan han funderar på att skaffa en till.