Bu
Jag pratar om rädsla, varför är jag för rädd? För saker som jag själv inbillar mig, som värkligen inte finns. Monster, lik och andra hemskheter. Det kryper i kroppen då jag tänker på filmer med påhittade äckliga varelser. Att se en mördare i en film typ deckare är inga problem. Det är jag absolut inte rädd för. Men allt övernaturligt, det kryper under huden då jag tänker på det.
Men varför är jag så rädd då? Jag fick en intressant teori idag när jag pratade med ma om de ska tilllåta min lillebror att spela CS eller inte, då de är rädd att CS ska ha en dålig invärkan på min lillebror. Varför jag tror att jag är så rädd idag är för att jag aldrig har blivitt utsatt för hemska program eller spel som liten, så jag har kunnat bearbeta bort det då. Det första jag kan komma ihåg var Sagan om Ringen jag såg. Jag var livrädd efteråt för Orcherna och kunde inte sova på natten. Varje gång jag blundande såg jag deras ansikten framför mig och ville bara gråta. Det var en sån chock för mig, jag hade aldrig sett nått liknade.
När jag var liten fick jag inte se på Turtels, Spiderman eller Superman. När jag blev äldre fick jag inte se våldsamma filmer med läskigt innehåll. Sen helt plötsligt då allt kom överumplande blev jag förskräck och är i det stadiget nu, som barn är efter sina första skräckfilmer. Jag måste lära mig bearbeta min rädsla, vilket jag inte ska behöva göra nu. Att alltid gå runt och vara rädd för att när jag vänder mig om finns det någon där.
Summan av kardemumman är att jag tycker det är fel att helt "skydda" barn ifrån allt läskig, "farlig" och våldsamma filmer och spel. Självklart finns det än gräns, men jag tycker inte man ska sätta den för låg. För det blir så mycket värre sen. Låt barnen ta det i sin egen takt. De känner själv när de blir rädd och inte vill se mer. Det blir lättare då och de kommer inte bli kroniskt rädd som mig.
Eller som min lillebror, som inte kunde sova på flera väckor då Pumba i Timon och Pumba förvandlades till en varulv.
Nej, att skydda barn för mycket är nog inte så bra, även om man kanske inte behöver sätta barnen framför de värsta skräckfilmerna och blodigaste spelen allt för tidigt.
Jag minns att när jag var liten fick jag inte spela spel där man slogs eller sköt mot andra människor, men så länge de var kamoflerade till seriefigurer, robotar eller liknande var det helt ok. Så gick bra att resonera när den mest tekniskt avancerade spelkonsolen var Nintendo 8-bits (NES), men idag är det lite svårare, då i stort sett alla spel är så snygga att de nästan ser ut som filmer, och blodet stänker över hela skärmen, i vissa fall även om karaktärerna ser ut som serietidningsfigurer.
Det måste vara svårt att vara förälder och veta vad som är lagom. Jag tror inte skräckfilmer och hemska spel gör barn våldsamma eller något sådant, möjligtvis lite mer avtrubbade från hemska saker. Dock räcker det väl att följa nyheterna i dagens läge för att bli helt avtrubbad, förutom mot vampyrer, varulvar och orcher då...
