"Åhh, den här har jag sett förut, det är en sån där typsik familjefilm, bradålig."

Sa Jonathan när vi kikade på 5:an obligatoriska familjefilm på lördagseftermiddagen, perfekt att fördriva tiden för att slippa tänka på sin kurrande mage då man glömt bort att nått på dagen haha, men väntan är värt då Joanthans mamma alltid lagar god mat.

Iafl tillbaka till filmen så var den ju lite små mysig. Den handlar som titeln antyder om hål, hål som grabbar i ett läger för kriminella gräver dag ut och dag in för att stärska karaktären. Men som vanligt så är det ju en annan anledning till att de gräver, eftersom föreståndarna för lägret alltid har onda avsikter om att utnyttja till egen vinning.

Alla skådespelare var inte helt värdelösa som var ett stort +, det brukar inte vara så i sånna här filmer. Men de lyckades få in poänger och den var underhållande, fast vi såg bara början och slutet. Mer behövdes inte.

Snart börjar min säsong 2 box på The OC ta slut. Upptäckte att det även fanns en fjärde box som kommer ut den 12 december. Men trean måste införskaffas snart endå, födelsedagstips ;)?

Ligger just nu i sängen och käkar glass för min onda hals + tittar på The OC förståss.

Första gången jag fick syn på boken var på Willys då jag var på jakt efter böcker inför Cypern resan för två år sedan. Jag gillade omslaget och det värkade hyffsat bra.

När jag väl kom dit ned, sträckläste jag den på nästan en dag. Så bra var den! Därför blev jag väldigt lycklig då den blev filmad för nått år sedan. Tyvärr som alla andra böcker som blir filmade, så är filmerna aldrig lika bra, inte ens i närheten.

Men i dena film gjorde de ett gott försök iafl. Skådepelarna är helt ok, men kläderna. Jag gillar inte de flesta kläder de har på sig som ska vara så fabulösa. Konstiga, udda och lite halvtråkiga. Jag är en mer person åt mys håller, gillar koftor, tunikor och boxarlinnen. Visst inte lika modemässigt rätt, but I like it! Det som är viktigt.

Alla känner nog igen sin egen chef man någon gång haft i Miranda, de är liksom urtypen utav chefer. Skillnaden är är at thon nästna blir god på slutet, tillskillnad mot alla andra chefer. Aja sevärd är det iafl om man vill ha lättsam underhållning. Och sånt behöver vi alla ofta! Mysfilm är det. 

Jag har funderat över varför jag är så mer lättskrämd än andra människor. Varför jag alltid är räddast när vi ser skräckfilm osv. Att jag alltid är den som håller för ögonen och är rädd när jag sover efteråt. Den som alltid tror att det står någon bakom dörren och väntar på mig.

Jag pratar om rädsla, varför är jag för rädd? För saker som jag själv inbillar mig, som värkligen inte finns. Monster, lik och andra hemskheter. Det kryper i kroppen då jag tänker på filmer med påhittade äckliga varelser. Att se en mördare i en film typ deckare är inga problem. Det är jag absolut inte rädd för. Men allt övernaturligt, det kryper under huden då jag tänker på det.

Men varför är jag så rädd då? Jag fick en intressant teori idag när jag pratade med ma om de ska tilllåta min lillebror att spela CS eller inte, då de är rädd att CS ska ha en dålig invärkan på min lillebror. Varför jag tror att jag är så rädd idag är för att jag aldrig har blivitt utsatt för hemska program eller spel som liten, så jag har kunnat bearbeta bort det då. Det första jag kan komma ihåg var Sagan om Ringen jag såg. Jag var livrädd efteråt för Orcherna och kunde inte sova på natten. Varje gång jag blundande såg jag deras ansikten framför mig och ville bara gråta. Det var en sån chock för mig, jag hade aldrig sett nått liknade.

När jag var liten fick jag inte se på Turtels, Spiderman eller Superman. När jag blev äldre fick jag inte se våldsamma filmer med läskigt innehåll. Sen helt plötsligt då allt kom överumplande blev jag förskräck och är i det stadiget nu, som barn är efter sina första skräckfilmer. Jag måste lära mig bearbeta min rädsla, vilket jag inte ska behöva göra nu. Att alltid gå runt och vara rädd för att när jag vänder mig om finns det någon där.

Summan av kardemumman är att jag tycker det är fel att helt "skydda" barn ifrån allt läskig, "farlig" och våldsamma filmer och spel. Självklart finns det än gräns, men jag tycker inte man ska sätta den för låg. För det blir så mycket värre sen. Låt barnen ta det i sin egen takt. De känner själv när de blir rädd och inte vill se mer. Det blir lättare då och de kommer inte bli kroniskt rädd som mig.

Eller som min lillebror, som inte kunde sova på flera väckor då Pumba i Timon och Pumba förvandlades till en varulv.

Att jämföra Ben Stiller och Adam Sandler, är ungefär som att jämföra en fläskkotlett med en oxfilé. Iafl jag väljer oxfilén och Adam Sandler.

Har alltid haft oerhört svårt för allt Ben Stiller är med i då han oftast är överdriven, tråkig och enbart pinsam i sina karaktärer. Men i filmen ...och så kom Polly är han faktist uthärdlig. Det är dock så pinsamt att man vill gråta ibland men resten är sådär småmysigt och puttigulligt som det ska vara. En lagom romantisk film om inget bättre finns att tillhandahålla.

Det finns många bra nya filmer, men inte så många äldre filmer som jag tycker om.
I huvudsak är det nån enstaka? Kommer inte på någon på rak arm, filmer som Grease, Dirty Dancing, The Crow kan klättra sig upp på listan. Enstaka ja, men absolut inte drama/komedier.

Men där slår filmen The Breakfast Club sig in med slagträ. Filmen som är gjord 1985 visar på kapasitet som inte många filmer har. Att kunna bita ifrån med svart ironi om hur välden kan se ut för undomar är underbart gjort. Man skrattar, man gråter och är lycklig med dem.

Idrottskillen, geniet, värstingen, rikemansflickan och knäppgöken tillsammans denna lördagsdag blir ett gäng, men hur ska de kunna relatera till varandra i skolan då? Eller är det bara när folk blir instängda tillsammans i sådana här situationer som gör att man kan tycka om varandra? Det är dilemmat.