Onkologsjuksköterskan som föreläst för oss i veckan om cancer sa att efter denna kurs kommer vi vara övertygade om att vi har alla sjukdomar som finns, för de allmäna symtomen stämmer in på det flesta om man vrider lite på dem.

Jag som redan sen tidigare har en smått släng av hypokondri gör ju inte saken bättre. Min extrema dödsångest får mig att tro att jag har diverse alvarliga sjukdomar och paniken växer. Bättre blev ju det inte heller av att sjusköterskan hela tiden mässade "det är inte bara gamla som får det utan det kryper längre och längre ned i åldrarna".

Nånting måste man ju vara rädd för men problemet är att det jag är rädd för krockar med det jag vill jobba med, jag vill verkligen hjälpa andra människor men är livrädd för att bli sjuk själv. Man borde bli erbjuden samtal under utbildningen, alla frågor som dyker upp och jobbiga känslor efter allt man är med om på t ex praktikerna.
 När man sen jobbar som sjuksköterska så har man möjlighet till det och åtminstonde en gång i veckan så samlas man och pratar igenom det som hänt under veckan. Varför tror man att det skulle påverka oss mindre under utbildningen?

Som på min första praktik då jag var på ett servicehus, det var jätte många jobbiga känslor som kom upp. Saker jag inte tänker ventilera i bloggen men som alla som jobbar innom vården kanske förstår vad jag menar. Man önskar det var si och man önskar det var så.

Nej huva, måste ruska om mitt huvud och göra nått annat innan jag övertygar mig själv om att jag är sjuk.