När jag vandrade förbi V hyllorna med min bokvagn för uppsättning utav böcker brukar jag alltid hitta något som får mig att stanna till lite extra. V är alla böcker om sjukdom och allt relaterat till det.

Den bok som fick mig att läsa på baksidan under kvällens arbetsplats var boken "Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindqvist.
Samma dag som hon skulle fira sin 50-årsdag fick TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist sin diagnos. De problem hon haft med först sin högra hand, sen sitt ben och sen med allt fler muskler berodde på att hon drabbats av amyotrofisk lateralskleros, ALS. Det är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. Den saknar bot och leder snabbt till döden. Den här boken är skriven under den korta sjukdomstiden. Ulla-Carin Lindquist skildrar sina upplevelser ställd ansikte mot ansikte med döden. Men det är också en bok om kärlek och en djup förbundenhet med allt levande.

Jag har även sett på dokumentären om hennes sista år Min kamp mot tiden som kan ses här: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=565460

Att ens kunna freställa sig vad hon har gått igenom går inte. Se hennes enorma frustation när hon inte längre kan prata förståligt pga förlamningar runt munnen men samtidigt hennes otroliga livsglädje berörde mig mycket. Antagligen för att jag har en enorm dödsångest. Så pass att jag är en ständig hypokondriker. Hälst kulle jag vilja gå och göra undersökningar iafl en gång om året, för det mesta går att bota i tid.

Men nu är inte alltid så fallet, som när man drabbas av ALS. Det känns sjukt att säga att jag faktist blir inspirerad av Ulla-Carina. Att leva mitt liv medan jag har det och glädjas utav det. Man vet aldrig hur det kan gå.