Har följt ungdomarna i klass 9A i det senaste 11 avsnitten som gått under nu de senaste månaderna. Nu är det bara två avsnitt kvar och ska de klara sitt mål? Att bli bland de tre främsta klasserna i landet med hjälp utav deras nya lärare de haft under höstterminen. Från att knappt ha varit godkända att ta sig in på gymnasiet till topp 3.

Mina känslor har gått upp och ned i takt med avsnitten gått. I början undrade jag vart dessa ungar hållt hus det senaste året då de helt ärligt värkade vara helt bakom flötet. Men det som upprörde mig mest var deras totala ovilja att ens försöka lära sig med de nya lärare som ska vara bland de bästa i landet. De flummade, skolkade och mest gnällde sig igenom dagarna.
Men jag började faktist förstå varför, omognad helt enkelt och att de aldrig igentligen blivitt tagna på allvar, de uppförde sig som små barn.

Lärarna slet som djur för att försöka få upp ögonen på dem med alternativa inlärningsmetoder och en stor portion vilja. Vilja att de ska lyckas bra, inte bara med ett g. Och fram för allt så sattsade de på att stärka elevernas självkänsla.
Det var det som gjorde att jag såg rött, när de bara flamsade bort sin vardag satt jag och önskade att tänk om jag hade haft den turen att få ha lärare som värkligen bryr sig och är bra på deras ämnen. Vem har inte haft för många dåliga lärare? Tänk vilka betyg man hade haft om man skulle haft dessa lärare, jag kan bara drömma.

Men tro det eller ej, det började bli högre närvaro på lektionerna och t om Ala gick på en gympa lektion efter 7 års frånvaro. När hans idrottslärare Igor började ringa hem till hanns mamma varje gång han var borta blev hon överlycklig att någon brydde sig. Det visar väll om nått hur det har varit innan.

Nu sitter jag och gläds med deras framgångar. De lyckades bevisa att man faktist kan med lite hjälp på traven, precis som det ska vara. Jag hoppas de kommer lyckas i sin framtid och tar med sig lärdomen att man kan bara man vill. Och ingen kommer göra jobbet åt en.