En sak jag har funderat på ett tag är hur otroligt modiga vi är igentligen.

Vi kastar oss gång på gång in i något som kan göra oss till den lyckligaste människan i världen, men samtidigt kan få dig att må som allra sämst.
Jag pratar så klart om kärlek, förhållande och allt annat som ingår då två blir en.

Varför gör vi det då? Smarta som vi är borde vi inte kasta oss huvudstupa in i nått, där risken att vi kommer ligga gråtandes till sängs är överhängande.
 
Jag skulle säga hopp, är det inte hoppet det sista som överger en människa?
För de där stunderna av totalt lycka tillsammans med en annan person, där man tror att det alltid alltid kommer vara så här bra. Vårat hopp att få uppleva just de där stunderna gör att vi tar risken att få våra hjärtan krossade till småbitar.

Är det värt det?

Ja, det är iafl vad jag hoppas på...