De första dagarna älskar jag värkligen att vara själv. Somna när jag vill, sitta vid datorn hur länge jag vill. Göra aboslut ingenting. Men nu är det inte roligt längre. Allt känns trist och tråkigt. Att alla andra har tusen saker för sig och jag bara sitter. Mina jvla mostertankar kommer och tar över, och jag vill bara ringa till Jonathan och be honnom komma hem och hålla om mig. Jag känner mig ensamast i världen. Jag blir osäker på allt och tror att ingen tycker om mig på ricktigt. Att jag bara tränger mig på och är ivägen. Att alla bara ler för att jag tvingar dem till det.

Jag känner mig så patetisk. Saknar allt. Måste kämpa mot demonerna som tar över. Men jag orkar inte själv. Men det finns inget annat sätt att göra eftersom jag tror som jag tror. Att ingen tycker om mig. Vältra sig i självömkan, sånt gillar vi.