Författaren Jack Torrance söker jobb som vaktmästare på vintern på ett isolerat hotell i Coloradobergen. Under anställningsintervjun får han reda på att den förre vaktmästaren blivit tokig av ensamheten och isoleringen och dödat sin fru och sina två barn. Jack avskräcks inte, utan flyttar till hotellet med sin fru och sin son Danny, som har en förmåga, "The Shining", att se syner och händelser från det förflutna. Hotellets kock Hallorann har samma förmåga och varnar Danny för rum 237 på hotellet...

Jag har aldrig kommit mig för att se The Shining, kanske för att jag inte gillar skräckfilmer i allmänhet eftersom jag är sjukt lättskrämd. Men ikväll var det dags, Nicklas hade letat fram den ur gömmorna och det var bara att försöka titta så mycket som möjligt. För blunda kan man för att slippa se, men ljudet kommer man aldrig ifrån. Filmmusiken var bland det läskigaste jag någonsin hört! Kryper i kroppen bara jag tänker på det.

Filmen är som sagt inte som någon annan i skräck/rysar genren, den är obehaglig och allmänt konstig. Men på ett bra sätt, för den är ju facktist bra fast jag darrar utav skräck. Skulle jag springa runt i en stor labyrint skulle jag dött av panikångest. Om jag inte skulle dött då, så skulle springandet runt i hotelletskorridorer lätt satt in nådastöten.

Frågan jag ställer mig är; varför är det ingen annan idag som filmer på ett sånt genial sätt? Att låta kameran följa pojken som trampar runt runt i korridorer får de felsta att rysa.