Första dagen på den nya kursen palliativ vård och jag är redan knäckt. Vi fick se en film från ett hospice (ett sjukhem där man kan bli vårad i livets slutskede) i Uppsala och halva klassen satt och snyftade efter filmen. Så gripande och fruktansvärt tragiskt. För vem vill igentligen dö?

Denna kurs är välbehövlig men oj så jobbig den kommer att bli. Den river upp många känslor och funderingar, speciellt för en blödig person som mig.
Men det kommer även kännas skönt att få lite mer kött på benen. Allt blir alltid mycket lättare ju mer man vet om det. Min rädsla för döden grundar sig nog också mycket på okunskap och rädsla för det okända.

Nu sitter jag iafl och äter digistive och dricker varm oboy. Jonathan jobbar och jag funderar på om jag ska träna ikväll eller bara plugga och slappa. Får se vart orken räcker.

Det som stör mig mest är att de har klämt ihop allt i början på kursen och inget sista 2 veckorna på önskemål från tidigare klasser. Men det känns orättvist mot oss som inte klarar kirurg/medicin tentan som är om två veckor. Hur ska vi hinna? Ett expriment sa läraren, men hur kul är det för oss som isfl måste gå om en termin pga hennes expriment.