Nu sitter Jonathan på planet mot Genevé och detta som slutliga målet, Chamonix i franska alperna. Jag var och vinkade av honnom på flyget imorse till arlanda halv sex och har sovit fram till nu.

Det är tre känslor som domminerar just nu.
1. Fan vad kul för honnom!
2. Vad jag kommer sakna honnom.
3. Varför kan inte jag följa med?

Vi har aldrig under vårat snart 4åriga förhållande aldrig varit från varandra längre än 12 dagar som längst. Nu kan det bli 2-3 månader, helt galet. Och under dessa 12 dagar pratar vi dagligen flera gånger, nu kan vi inte det. Men känslan av att det kommer bli jätte kul dominerar över att jag kommer sakna honnom än så länge, det var därför jag släppte iväg honnom med min gamla klasskamrat Nina för att söka jobb, bo på hostel, åka skidor och träffa andra människor.

Nu håller jag tummarna för dem!

Och jag som har ett liv här hemma som jag inte kan släppa med skola och jobb ska snart luncha med mamma, köpa en begagnad kursbok och sen åka och jobba 12.30 på Slåttergården. Tillbaka till 21, kommer jag hinna sakna?