Hösten och jag börjar så smått att bli vänner. Oftast brukar jag få halvt panikångest när jag tänker på kyla och mitt ryggont som kommer som ett brev på posten så fort termometern sjunker under +15.
Men det är ju rätt mysigt endå. Att få köpa en halsduk som värmer mig i en varm färg och titta på skutan när den är som en sprakande eld av färger i solnedgången, kan det bli vackrare?

Åkte upp med Jonathan till hans familj i Duved och mår gott. Plöjer igenom en massa böcker som jag ska ha läst till seminarierna och allmänt kämpar på. Det känns fortfarande bra.