En tidig kväll var det jag hade planerat in efter jobbet. Att jag skulle däcka huvudstupa i säng. Men eftersom det är mig jag pratar om brukar det oftast inte bli som jag planerat.
Ikväll skyller jag på Abbes pappa, jag trillade huvudstupa in i en blogg som slukade mig med hull och hår. Bloggen om Abbe.

Jag har alltid intresserat mig av livsöden och människors styrka i svåra förhållanden. Det var nog därför jag insåg tidigt att jag ville jobba med människor. Det var teater i 16 års åldern, design i 17 års åldern, polis i 18 års åldern. Men när jag kom upp på sjukhuset prematurdel i våran stad kändes det som något föll på plats, det var här jag skulle vara. Det var min plats i livet, mitt kall.

2 månader senare ringde de en kväll och sa jag hade kommit in på sskutbildningen och jag hoppade av glädje. Jag kunde säga tack och adjö till mitt jobb på boxers kundtjänst utan sorg. Visst jag hjälpte människor, men griniga gubbar som bara tyckte allt var mitt fel och kallade mig vid diverse könsord var inte riktigt min tanke med att jobba med människor. Jag fick inte ut någonting av det. Därför var det en stor glädje när jag steg in i L huset, institutionen för hälsovetenskap hösten 2007. Där har jag tänkt stanna ett tag, jag tänker inte gå ut fören de släpar mig därifrån. Jag ska klara det.

För det visade sig vara tuffare än jag trodde. Jag hade aldrig satt min fot innom vården (förutom en skräckmånad innom hemtjänsten som 14åring) förut och allt de pratade om på föreläsningarna var grekiska för mig. Jag körde på 4 av 5 tentor första terminen. Det var inte långt borta men katastrofen var ett faktum. Det skulle aldrig gå att fortsätta termin 2 med det i bagaget. Så jag tog ett beslut. Att gå om och börja termin 1 igen på våren.
Det visade sig vara ett av det smartaste beslut jag tagit, för jag var berädd att göra allt för att uppfylla min dröm.

På förelänsningarna under våren började jag förstå sammanhangen och lärarna pratade in grekiska längre utan svenska i mina öron. Jag hade hört allt en gång förut och kunde koncentrera mig på det jag inte förstod och hade en jätte försprång. Ett försprång jag nu tappat i termin två, för nu är vi på lika villkor jag och mina klasskamrater. Enda skillnaden för mig är att jag har klarar 5/5 tentor och siktar framåt.

Men det är förbannat jobbigt, stressen ligger som en hand över dina ögon och tröttheten är konstan. Hjärnan är som en dimma och du får kämpa för allt. Ditt sociala liv är lika med noll för man orkar inte. När man väl orkar är man bortglömd och allt käns ännu tyngre.

Men jag ska klara det! Jag vill, jag kan och jag ska. Därför är motivationen en underbar morot genom sånna historier som Abbe, ett konkret bevis på vad min kunskap sen kan hjälpa andra människor. Att alla tårar kommer vara så värt det.