Jag brukar väldigt sällan drabbas av beslutsångest. Men när jag väl gör det slår den till som en blixt och jag vältrar mig i ångest.

Dagens i-landsproblem är om jag följa med Jonathan upp till Duved och åka hem med mina föräldrar imorgon med risk att inte hinna hem till en yoga träning jag väldigt gärna vill gå på. Det som kryddar det hela lite extra är att jag åkte upp till Duved igår kväll och tillbaka till stan idag. Jag har alltså åkt 10 mil dit, 10 mil hem och ska jag fortsätta åka 10 mil dit igen och 10 mil imorgon hem igen.

Det känns som jag måste passa på att träffa Jonathan när jag väl har chansen eftersom vi bor 10 mil ifrån varandra just nu. Och det blir väldigt konstigt eftersom man aldrig hinner prata och träffas ordentligt, jag har iafl lite svårt för det. Jag blir förvirrad och känner mig otrygg. Jag behöver ha en plats och sen inte fara och flänga över allt. Jag borde ju vara van, men jag har aldrig lyckats vänja mig. Tattarfamilj som mamma kallar oss haha, lever i våra väskor.