Regnet öser ned utanför mitt fönster. Önskar jag hade tändstickor så jag kunde tända alla min ljus.

På lördag morgon kommer Jonathan hem. Han kommer aldrig mer åka tillbaka till Luleå på söndagarna. Han kommer stanna hemma en stund, hur länge vet man aldrig men tillräckligt så jag ska hinna sluta sakna honnom hoppas jag. Men det är ändå med en viss skräckblandad förtjusning jag ser framimot hans hemkomst. Jag är van att vara själv hela veckorna, att göra vad som faller mig in. Ovan att behöva ta hänsyn till någon annan.

Sen den 30 juli har jag varit gräsänkling. Det fanns aldrig något tvivel att vi inte skulle hålla ihop, det var bara att vänja sig vid en annan vardag. En vardag som består av ensamhet och träffar under 48h. Men det har gått det med. Mer eller mindre bra.
Nu ska det bli en annan vardag igen. En vardag jag inte har en aning hur den kommer se ut för som det ser ut kommer jag fortsätta vara ensam på veckorna. Han har ingen stans att bo i Östersund, utan bara i Duved 10 mil bort. Det tynger mitt hjärta lite, för det tar på en att vänta och sakna. Denna eviga väntan på att få träffas igen nästa gång. Saknaden som gör att man stänger av sina känslor för att man inte orkar vara ledsen. Man vänjer sig.
Jag vill inte stänga av mer, jag vill kunna leva och älska igen.

Men det löser sig. Det gör det alltid, på ett eller annat sätt...

Now that don't kill me Can only make me stronger