I lördags såg jag och Jonathan på filmen I am Legend.

2009 utvecklades KV-viruset i ett New York-labb, men det muterade okontrollerat, spreds och förvandlade människorna till blodtörstiga varelser. Tre år senare jobbar den enda osmittade människan i New York, forskaren Neville, fortfarande på att ta fram ett botemedel.

När jag gick ut ifrån biomörkret hopade sig så många frågor i mitt huvud, så mång klaffel har jag aldrig sett. Men trots det så är det faktist den bästa film jag sett hitilst i år. Den hade samma krampaktiga grepp om min mage som The Shining.

Jag har förövrigt svårt för filmer som hela tiden har "hopp effekten" dvs jag hoppar en halvmeter upp ur bio stolen. Bara för att den lyckades hålla min puls uppe i 200 filmen igenom, men jag är ju ganska så lättskrämd endå.
 
Ok om jag ska beskriva filmen så gör Will Smith en ruksigt bra roll. Hans ensamma dialoger med sin hund och skyltdockor får mina nackhår att resa sig. Dock så fungerar inte slutet för mig, alldeles för många utav klaffelen gör sig på mind då. Och är det någon trend att filmer ska sluta som denna gör nu? Har filmbolagen insett att vi är less på filmer som exakt följer det dramaturgiska mönstret så de ändrar lite på slutet. Ja nått har de föröskt göra iafl, och jag vet inte om jag gillar det eller inte.

Sammanfattningvis utav mina lösrykta funderingar så rekommenderar jag denna film. Snyggt gjord och hyffsat oväntad.