En film som är riktigt bra berör på många olika plan. Denna film lyckas dansa med döden utan att jag fick panikångest. En långsam vals...

Journalisten Jean-Dominique Bauby drabbas av "locked-in syndrome". När han väl vaknar upp är han förlamad, och kan varken tala eller röra sig. Ena ögat är det enda han kan röra, och med detta enda kommunikationsmedel författar han sin bok "Le Scaphandre et le papillon".

Många människor gör saker som berör andra, det kan vara uppfinningar, mod eller livsöden. Den här berättelsen hör till livsöden som man önskar aldrig händer en själv.
Vad gör man om man vaknar upp en dag och är fången i sin egen kropp, ofömögen att röra på sig förutom sitt vänstra ögonlock efter ett slaganfall? Jean Do berättar sin historia utan självömkan och  att vara en superman. En man som hade allt och förlorade det mesta. Men han insåg vem han var och fann sig själv.

Vi får följa hans kamp mot sig själv genom hans ögon blandat med minnesbiler som skakar om en. Eftersom du vet att detta är värklighetsbaserad historia och 10 dagar efter hans bok är utgiven dör han.

Filmen är så vacker att jag vill gråta.