Sitter här i godan ro och läser lite bloggar och surfar runt. Helt plätsligt kommer min 6år yngre lillebror Fredrik hem och smäller i dörrar och är allmänt förbannad för att mamma tjatar på han att han måste plugga till ett prov senare i veckan. Han säger saker som "Åhhh vad du är jobbig!" "Jag vill flyyyyyyyyyyytta hemifrån ååååhhh gaahhh".

Det är som att vrida tillbaka klockan några år tills jag själv var 13 snart 14år. Haha jag minns själv hur det kändes som om allt och alla var imot en, och man vill bara bort ifrån sina jobbiga förläldrar. Jag hade nästan förträngt hur det kändes, men det är förbannat skönt måste jag säga att jag har återgott till en normal relation med mina föräldrar igen efter trotsåren2. Jag kan nu prata med dem istället för att enbart skrika, hur skönt som helst. Men jag tycker synd om min käre bror och föräldrar, del för han måste gå igenom en väldigt jobbig tid och min föräldrar får ha en minivariant av Linn i 6 år till hihihi. Innan allt kan gå tebx till det normala igen och vi kanske t.o.m kan betrakta oss som uppvuxna barn (och utflygna). Det läskiga i allt att om 6år är jag 24år. Hjälp vad lastgammal man är då.