Idag är dagen som alltid har kännts så otroligt långt borta. Jag har aldrig ricktigt insett att den skulle komma. Den var ju ett år kvar, 4 månader kvar, 1 månad kvar, 3 veckor kvar, 5 dagar kvar. En evighet som kännts så långt borta. Men idag är det dagen X, dagen då Jonathan beger sig ut på sitt livs största äventyr hitillst, han rycker in. Kl 21.00 ikväll går hanns tåg med destination Luleå. En resa som tar 12h av någon outgrundlig anldening (norrlandsproblem). Som inte kommer bringa honnom hem på ricktigt, fören om 11 månader.

Har föröskt att inte vara ledsen. Men imorse blev jag sjukt gråtmild och kunde inte låta bli a tt fälla några tårar. Joanthan undrade varför och det kan jag säga, undrade jag med. Vet inte varför det känns så outgrundligt ledsamt att tänka på att han åker. Jag vet ju att han inte är borta för alltid och självklart kommer han hem i mellan åt. Jag kan tom hälsa på honnom (fast tågbiljettten var fan dyr haha). Men Jonathan sa svaret på varför jag är så ledsen. För att jag älskar honnom så mycket. Det finns inget annat svar, för att jag tycker om honnom mest utav allt. Han sa något mer (eftersom han aldrig gråter var detta hanns motsvarighet till det): "Att han litar på mig, älskar mig och vet att jag kommer alltid finnas där när han kommer hem." Då känndes allt bra igen, nu vet jag att allt kommer lösa sig.